Konkurrens inte orsak till svenskt skolfall

Forskare i replik: Skolkonkurrensen kan inte beskyllas för det svenska fallet i undersökningar. Osaklig kritik av en artikel som noterar problem i finska skolan gör inte heller Sveriges skolsystem bättre.

GABRIEL H SAHLGREN OM SKOLAN

GABRIEL H SAHLGREN OM SKOLAN

Med en extremt polemisk ton kritiserarHelena von Schantz min artikel på DN Debatt. I denna visar jag att finländska grundskoleelevers utmärkta matematikresultat i Pisa, en internationell undersökning som mäter kunskaper viktiga för vardagen (”mathematical literacy”), inte bekräftas av andra mått. Ett av dessa mått är TIMSS, ett mer traditionellt läroplansbaserat prov. Jag drar sedan slutsatser angående den svenska skolans framtid.

Det är uppenbart att jag har trampat på en öm tå. När jag läser von Schantz artikel blir jag dock förbryllad. Antingen är jag en väldigt dålig skribent eller så har hon medvetet misstolkat en hel del av vad jag har skrivit. När jag filtrerar bort ad hominem-argumenten i den första paragrafen står det klart att det senare är mer relevant. I den här texten skulle jag naturligtvis kunna returnera liknande ad hominems, men jag anser att den svenska skoldebatten förtjänar mer evidensbaserade diskussioner. Jag tänker därför endast bemöta de påståenden gällande skolan som faktiskt görs i artikeln samt hur det jag skrev framställs.

Först ifrågasätter von Schantz relevansen av Finlands TIMSS 1999-resultat eftersom de är gamla. På sin blogg menar hon dessutom ”att artikeln byggde på så gammalt och tveksamt material att det var pinsamt”. Jag anklagas också för att vifta bort faktumet att de finländska eleverna var något yngre än många andra länders elever. Det gör jag inte. Jag skrev att det inte kunde förklara allt. Och jag konstaterade att finländska experter – som är ansvariga för att godkänna att frågorna ska vara relevanta för landets elever i den årskurs som testas – godkände 83 % av frågorna och att det inte hade gjort någon skillnad om bara dessa frågor varit med i provet.

Det fanns fler saker att ta upp, men i en tidningsartikel får man inte plats med allt. Är ovanstående inte tillräckligt kan vi istället syna resultaten från den finländska kontrollgruppen som gick i en årskurs högre. Detta betyder att eleverna istället var något äldre än de från många andra länder. Jukka Törnroos analys indikerar att även om dessa elever presterade bättre än de yngre finländska eleverna inom vissa områden, vilket vi borde förvänta oss, gjorde de inte det inom andra. Han konstaterar istället att ”Resultaten från TIMSS 1999 visar att finska elever har påtagliga brister i sina baskunskaper i matematik… Ser man på vad som betonas i de senaste läroplanerna för grundskolan i Finland är resultaten inte alls överraskande” (s. 19). Många länder har läroplaner som istället fokuserar mer på TIMSS-kunskap – se Ungerns matematikresultat för högstadiet från 2007 då landet var bäst i Europa, med endast Taipei, Korea, Japan, Singapore, Hong Kong och Japan framför sig. Samtidigt låg landet två år senare på 29 plats i Pisa-matematiken.

Vi vet också att Finlands elever går i en lägre årskurs jämfört med de flesta andra länders elever i Pisa, men det stoppar dem uppenbarligen inte från att prestera väldigt bra där. Och eftersom det är endast ett år efter TIMSS 1999 som finländska elever för första gången når toppnivåer i Pisa-matematik är resultaten i TIMSS väldigt relevanta. Det finländska matematikmiraklet existerade inte ett år innan Pisa påbörjades.

Men min artikel baserades inte bara på Finlands resultat i TIMSS 1999. Självklart förväntade jag mig därför att von Schantz också skulle ifrågasätta de andra mått jag nämner. Men det gör hon inte. Istället väljer hon att ignorera dem – ett tydligt exempel på konfirmationsbias, med vilket menas att hon helt enkelt struntar i viktig information som motsäger hennes slutsatser. Att ett diagnostiskt test bland finländska niondeklassare, som genomfördes 1981 och 2003, visar på ganska kraftiga försämringar i baskunskaper i matematik bemöts inte. Att akademiker i Finland – varav en skrev pappret om det diagnostiska testet ovan 2009 – inte håller med om att finländska elever har nödvändiga kunskaper för högre studier i matematikintensiva ämnen ignoreras. Att gränsen för godkänt i studentexamen enligt dessa akademiker fick sänkas i det normrelaterade betygssystemet – samtidigt som Finland når toppresultat i Pisa-matematiken – för att alltför många elever inte skulle underkännas i matematik nämns inte alls. Detta är bekvämt. Men det är inte intellektuellt hederligt.

Efter detta hävdar von Schantz att jag menar ”att Pisa mäter fel saker”. Jag uppmanar läsare att gå tillbaka till min artikel och se vad jag faktiskt skriver: “Självklart har Finlands skolsystem många bra egenskaper. Dock indikerar dessa orosmoln att man inte bör stirra sig blind på ett enda kvalitetsmått. Den centraliserade finländska läro­planen premierar klart vissa kunskaper över andra, men samtidigt är det långt ifrån säkert vilka kunskaper som är mest önskvärda.”

Hur von Schantz kan få detta till att jag nedvärderar vardaglig matematik förstår jag inte. Poängen är att den finländska läroplanen fokuserar på matematikkunskaper som testas i Pisa. Läroplanen är central. De är inte nödvändigtvis ”fel saker”, men det är inte samma kunskaper som testades i TIMSS 1999 eller i det diagnostiska prov jag refererade till. Dessa är också naturligtvis viktiga, speciellt för ett land som aspirerar på att vara en kunskapsekonomi. Men von Schantz väljer alltså att tillskriva mig något jag aldrig har sagt och därefter attackera den halmgubbe hon själv byggt.

Inte heller har jag likställt matematikresultat med skolresultat. Jag har ifrågasatt finländska elevers kunskaper i matematik – ett väldigt viktigt ämne – med grund i tre olika mått som skiljer sig från Pisa samt med referenser till bekymrade finländska akademiker.

När det gäller min tolkning av 1994 års läroplan stämmer det att styrdokumentet är vagt. Men dess skrivningar var viktiga för den ”individualisering” som skedde. Jag citerar Björklund med fleras långaIFAU-rapport – som bland annat diskuterar orsakerna till Sveriges kunskapsfall – gällande ”förändringar av arbetsformerna i skolan”:

”Bland annat som en följd av skrivningar i Lpo 94 har individualiseringen av skolarbetet ökat, och ett ökat ansvar för uppläggning och genomförande av skolarbetet har lagts på eleverna. Lärarens roll har också förändrats från direkt undervisning i helklass till handledning av elever som bedriver eget arbete”(s. 336).

Den forskning som refereras i rapporten visar också att de arbetssätt som förespråkades är skadliga för resultaten. Efter att ha diskuterat olika förklaringar kommer författarna fram till: ”att de ändrade arbetsformerna troligen är den viktigaste förklaringen till den genomsnittliga resultatförsämringen i Sverige”(s.337).

Den finländska läroplanen är inte heller väldigt detaljerad, men den speglar de reformer som genomförts centralt de senaste decennierna. Jag har aldrig påstått att finländska skolor och lärare inte har autonomi när det gäller hur lärare och skolor jobbar. Visst har de autonomi, men målen är centralt satta. Det är också det som är relevant när det gäller läroplanens effekter på elevernas kunskaper i matematik.  Som jag skrev i artikeln valde Finland till skillnad från Sverige att inte styra hur lärarna arbetar, vilket också säkerligen har bidragit till att landets elever presterar bra i Pisa. Det stämmer att den finländska läroplanen inte är mer styrande än den svenska, men det har jag heller aldrig påstått. Målet var nämligen inte att fokusera på skillnader mellan Sverige och Finland. Istället ville jag problematisera det många nu helt okritiskt kallar för det finländska ”skolmiraklet”, samt visa hur centraliserade beslut gällande både målstyrning och metodstyrning i skolan kan ha oavsiktliga konsekvenser.

Fördelen med mångfald och valfrihet är att andra aktörer förutom experter också påverkar kompromisserna kring vad och hur eleverna ska lära sig, vilket minskar risken för att felaktiga beslut får ödesdigra konsekvenser. Varför ska inte svenska skolor kunna erbjuda andra EU-länders – inklusive Finlands – läroplaner? Dessa är redan godkända av andra regeringar och det skulle tillåta elever att lära sig i olika takt, samt på olika sätt, och med betoning på olika kunskaper som kanske alla är viktiga.

I slutet av artikeln börjar jag förstå var skon klämmer: mitt försvar av skolval. von Schantz menar att jag inte ger något forskningsunderlag för att mångfald och valfrihet genererar bättre resultat. Detta krav på en tidningsartikel ter sig rätt underligt eftersom jag inte kan hitta några akademiska referenser i von Schantz artikel (bara anekdotisk bevisföring från ett TV-program och en länk till en lärares personliga blogg). Jag kommer snart ut med en rapport/bok som går igenom i princip all skolvalsforskning på detta område, och jag skickar gärna ett exemplar till von Schantz för vidare läsning om hon är intresserad. All den forskning som boken diskuterar kan jag naturligtvis inte referera till här. Tills att den har publicerats kan jag dock ge ett par lästips från svensk och internationell forskning. Jag vill betona att det här inte är den enda forskningen, och vissa studier från olika länder och amerikanska delstater finner andra resultat (systemen är väldigt olika och jag diskuterar problemen i länders skolvalsreformer i boken), men den är relevant för Sveriges situation samt för våra resultat i internationella undersökningar.

Vi börjar med mångfald. Den internationella forskningen gällande Pisa tyder på att skolautonomi vad gäller kurser, innehållet i läroplanen samt vilka textböcker som används är bra för resultaten i utvecklade länder. Så till valfrihet mer generellt. Först har vi Böhlmark och Lindahls färska studie (som för övrigt kort refererar till min IEA-studie, vilket också Världsbankens chefsekonom inom skolfrågor tidigare har gjort). Pappret finner långsiktigt positiva systemeffekter av friskolekonkurrens i den svenska grundskolan – bland annat på matematik- och engelskabetyg i gymnasiet samt andelen elever som läser vid universitet. Författarna finner inte heller några skillnader mellan systemeffekterna av vinstdrivande och icke-vinstdrivande friskolor. Och intressant nog kan den största delen av effekten förklaras av att kommunala skolor förbättras av konkurrens, inte av att friskolor är bättre. Även om det är svårt försöker de också analysera om friskolekonkurrensen har drivit upp betygsinflationen, men finner inga tecken på detta. Inte heller verkar den ha lett till högre kostnader, vilket indikerar att ovanstående resultat kan tolkas som produktivitetsförbättringar. All annan svensk forskning finner för övrigt också åtminstone vissa positiva effekter av konkurrens på resultaten.

Men eftersom Pisa spelar en viktig roll i dagens skoldebatt kan det vara bra att notera den forskningen också. Den bästa studien på området indikerar att privat- och friskolekonkurrens leder till bättre resultat i Pisa för elever i både statliga och fristående skolor samt också till lägre kostnader. Annan forskning gällande TIMSS och Pisa som inte använder lika bra metoder finner också positiva effekter. Om du vill ha högre skolproduktivitet när det gäller resultat i internationella undersökningar tyder forskningen på att friskolekonkurrens kan vara ett bra medel.

Dessa papper indikerar alltså vad jag har argumenterat hela tiden: skolkonkurrensen kan inte beskyllas för det svenska fallet i internationella undersökningar. Om något har den istället minskat det. Det finns många problem i Sveriges skolvalssystem (till exempel att den decentraliserade betygssättningen kombineras med en centraliserad antagningsprocess), vilket jag också diskuterar i min kommande bok, men dessa verkar tack och lov inte ha bidragit till kunskapsfallet.

Med tanke på att många debattörer idag lägger skulden för det svenska kunskapsfallet på skolvalet är jag inte förvånad över att von Schantz också gör det. Tyvärr stödjer dock inte forskningen hennes argument på den fronten, och kanske hade det varit bättre att gå igenom den innan ett frontalangrepp av det slag som hennes artikel innehåller. Men eftersom hon spår att “desillusionen inför valfrihetsreformerna [inte kommer] att brytas av vare sig [Sahlgrens artikel] eller av andra debattartiklar” undrar jag om en sådan forskningsgenomgång överhuvudtaget skulle spela någon roll. Det verkar som att von Schantz redan har bestämt sig. Detta beklagar jag. Osaklig kritik av en artikel som noterar att det finländska skolsystemet trots dess framgångar också har vissa problem gör nämligen inte Sveriges skolsystem bättre. En mer evidensbaserad och mindre svartvit skoldebatt är helt klart nödvändig. Den osakliga pajkastningen kan vi lämna till politikerna.

Om du är rättighetsinnehavare och har invändningar kontakta gärna oss via vår kontaktform.

Källa:

Random Posts

LOAD MORE

Vara kompisar: